Vad kan kampsporten erbjuda samhället?

Av: Mattias Bodin

Med denna artikel vill jag lyfta fram de styrkor som kampkonsten kan erbjuda samhället. Sett enbart i en kontext av självförsvar begränsar man sin betraktelse och upptäcker således inte alla de positiva aspekter som kampkonsten, i rätt regi, kan stå till tjänst med. Det har länge funnits en skepticism gentemot alla typer av forum där man lär sig att utöva fysiskt våld, till exempel kampkonst och boxning. Men jag tycker mig kunna se en början till förändring. Jag vill därför peka på de aspekter som alltför sällan nämns när man diskuterar kampkonst.

Historia

Sambandet mellan olika kampsportssystem – när de utvecklades, hur de utvecklades osv. – är något oklart. Vad som å andra sidan med säkerhet kan sägas är att de flesta utvecklats i Orienten. För enkelhetens skull kan man dela in de traditionella arterna i två, i många avseenden lika men olika, områden. Till exempel Judo, Jiu-jitsu och Aikido har en gemensam faktor – de kan alla tre delas in i orientalisk wrestling. Å andra sidan har vi, Kung-Fu, Karate, Kenpo, Tae-kwon-do, Tang-soo-do och andra liknande stilar som är orientalisk form av boxning.

Karate betyder ”tomma händer” och är en term som används av japanerna för att beskriva systemen som utvecklats i Japan och Okinawa. De rörelser som är dominerande för dessa stilar är i huvudsak linjära med en större tonvikt på kraft och andningsövningar. Tae-kwon-do and Tang-soo-do är koreanska termer för att beskriva deras system som specialiserar sig på höga sparkar. Även här fokuserar man på kraft. Kung-Fu används i västra Kina för att beskriva deras system som, i motsats till Karate och Tae-kwon-do, fokuserar mer på snabbhet snarare än styrka. Kung-fu systemen karakteriseras av att vara graciösa, flödande, cirkulära i sitt rörelsesätt och väldigt flexibla.

 

Influenser från Kina och Kenpo, som betyder ”knytnävens lag”, nådde sedan Okinawa där man utvecklade något man kallade ”te” och som främst bestod av slag, hug och rivande slag med händerna och fingrarna. I händerna på Okinawa-borna förvandlades Kenpon till att inrymma de metoder som använts inom Karaten. Långt före konsten introducerades på Okinawa så existerade många stilar inom konsten i Kina. Varje stil eller system kunde urskiljas för åtminstone ett karaktäriserande kännemärke såsom till exempel tigerklon, fjärilssparken och panterslaget. Och många utövare av sina system skyddade sina hemliga träningsmetoder för att inte någon skulle kunna avslöja deras tekniker och kunna kontra. Bland de system som fanns i södra Kina och kom från Shaolin- eller Shorinjo-templen kan nämnas Hung Liu, Ts´ai eller Choy i Kantonesien, Li och Mo. Det finns andra system från Kantonesien-området och norra Kina. Systemen från norra Kina la mycket vikt på markrullningar, användning av fötterna och hoppande rörelser. Detta innebar att man inte lade så stor vikt på starka positioner och handrörelser som man gjorde i södra Kina.

kungfu_1

Oavsett nationella modifikationer som var utvecklade och anpassade efter individuella miljöer så kan vi konstatera att det idag finns fyra olika system i Orienten: kinesiska, okinawiska, koreanska och japanska. Dessa stilar, influerade av de kinesiska, fördes så småningom till Hawaiiska öarna och resten av världen, där Ed Parker kom i kontakt med kampsport genom sin tränare Professor William K.S. Chow. Men Chow hade upptäckt att dessa inte var praktiskt tillämpbara på dagens behov av självförsvar. Detta berodde på att många av dessa system ursprungligen var skapade i syfte av träning och motion. Och de system som var utvecklade för strid var anpassade till dåtidens vapen och stridsteknik. Men alltmedan några system erbjöd excellenta idéer kring obeväpnade strider, så var många av deras metoder föråldrade teorier som inte passade dagens situationer.

william chow

Professor Chow kom sedermera att utveckla sin egen Kenpo – Kenpo Karate, vid den tiden också kallad Chinese Kenpo. Under den här tiden tränade Ed Parker upp sig till att bli mästare inom Chow´s stil. Men hans kreativa intellekt utmanade honom hela tiden att förbättra sina tekniker och så föddes American Kenpo. Resten är historia!

Kulturella Skillnader – Orienten och de Västra Länderna

Det finns en lång historia av kampkonst i Orienten, kanske så lång som 5 000 år. Detta har naturligtvis bidragit till att man ser kampkonst som kultur. Likaväl som man bekänner sig till specifika levnadssätt – etiska principer, gemensamma värdegrunder, sociologiska förhållningssätt osv. som kan sägas utgöra någon slags gemensam kultur, så finns en speciell kampkonstkultur med sina specifika förhållningsregler. Detta ska dock inte uppfattas som om det finns två helt olika kulturer utan ömsesidig och dialektisk påverkan, utan dessa är i själva verket påverkade av varandra i allra högsta grad.

tjej_hälsning_vit

Det finns en implicit uppfattning i Orienten att kampkonsten står för det goda och sanna i en viss mån. Vad jag menar är att genom att hänge dig kampkonstens fulla lära så lär du dig att förhålla dig korrekt till andra subjekt – till exempel visa respekt – och även att förhålla dig till ditt eget subjekt – meditation, självrannsakan osv. Och den här uppsättningen av förhållningsregler tar man med sig ut i samhället och lever det goda livet som godfruktig och laglydig medborgare. På många sätt fungerar kampkonsten som en slags levnadslärare. Många familjer skickar, i unga år, sina barn till olika läromästare inom kampkonst. Förutom att barnen givetvis lär sig att utöva kampkonst så fungerar dessa även som kompletta utbildningscentrum, som kan liknas vid traditionella skolor. På så vis fungerar man som skola såväl som uppfostringssurrogat. Barnen lär sig alltså tidigt hur man skall uppföra sig i samhället.

 

Det dröjde lång tid innan de orientaliska länderna öppnade upp sina gränser och således också sina hemligheter kring sina krigarkonster för länderna runt om i världen. Från Okinawa var det två experter, Kenwa Mabuni och Gichin Funakoshi, som 1915 lyfte på slöjan och introducerade sina tekniker i Japan. Deras syfte var dock inte att införa karate som en kampkonst i Japan utan som en sport. I övriga världen introducerades inte kampkonsten förrän senare under 1900-talet vilket har medfört att vi i väst inte har samma historiska förankring av kampkonsten som man har i Orienten. Detta faktum gör också att vi här inte har en kampkonstkultur i den bemärkelse att man kan säga att det ur kampkonsten har utvecklats en gemensam uppfattning om hur man ska leva och förhålla sig. Kampkonsten har alltså med andra ord inte integrerats i samhället på samma sätt och därför inte fått den betydelse som den har i orienten. Det har snarare varit det rakt motsatta. Under den tidigare delen av kampkonstens etablering i Sverige så hade den oförtjänt dåligt rykte. Det var i grova drag en allenarådande uppfattning att det var en speciell typ av människor som höll på med kampkonst och man skulle helst hålla sig undan för att undvika bråk. Det ska i sanningens namn erkännas att det fanns, och finns, rötägg som befläckar kampkonsten genom att uppföra sig på ett sätt som inte är förenligt med konsten och med samhällets uppsatta levnadsregler i övrigt.

Det finns i Sverige en explicit kulturell och således en rättslig uppfattning om att våldsamma handlingar, i alla dess former, skall regleras och på så sätt minimeras. Detta innebär att det finns en sträng lagstiftning som förbjuder individen att utföra våldsamma handlingar. Nu frågar du säkert dig själv om inte alla länder har det. Naturligtvis är det så, men vad gäller Sverige så har vi en lagstiftning som ger uttryck för en mycket hård hållning gentemot våldsamma handlingar. För att ge ett exempel så kan vi, rent fiktivt, tänka oss att familjen Larsson, herr och fru och ett barn på 5 år, befinner sig hemma i sitt hus en helt vanlig kväll. Man har precis nattat sitt barn för att sedan gå runt i huset för att släcka alla lampor. Alla lampor är släckta och man går nu och lägger sig. Efter ungefär 30 minuter efter det att man gått och lagt sig hör man ett svagt ljud från nedervåningen. Herr Larsson kliver upp ur sängen och går ner för att undersöka saken. Fru Larsson ligger oroligt kvar i sängen. När herr Larsson kommer ner så upptäcker han en person som befinner sig i vardagsrummet och uppenbarligen letar efter värdesaker. Herr Larsson överrumplar inkräktaren och slår ner honom bakifrån med ett hårt slag i huvudet. Han ringer genast polisen och anmäler ett inbrott och går sedan upp för att lugna sin fru. Polisen kommer och sätter inkräktaren i arresten i väntan på åtal. Men inkräktaren, Sven Jansson, bestämmer sig för att väcka åtal mot Larsson för dennes våldsamma handling som ledde till lindriga skallskador. Resultatet av det rättsliga efterspelet blir att Larsson döms att betala skadestånd till Jansson för misshandel. Han slipper fängelse eftersom gärningen gjorts under förmildrande omständigheter. Det var ju trots allt ett inbrott. Även om detta är ett rent tankeexperiment är det inte helt otroligt. Det har de facto hänt liknande fall i Sverige. Detta visar med önskvärd tydlighet hur vårt samhälle och vårt rättsliga system ställer sig till våld, i vilken form det än må uttrycka sig.

Etnisk och Kulturell Samlingsplats

För att tvätta bort stämpeln att kampkonsten står för något slags forum för aggressivitet och våld så måste vi arbeta för att lyfta fram det som konsten verkligen står för – etnisk och kulturell samlingsplats, friskvård, barnuppfostring osv. Vi måste lyfta fram de aspekter som speglar kampkonstens fulla verksamhet.

Det största hotet mänskligheten står inför idag kommer inte från globala miljökriser utan kommer inifrån, alltså från mänskligheten själv. Det kommer från mänsklighetens sätt att betrakta sig själv. Man kan tala om en trend som håller på att breda ut sig, med starka fästen i till exempel Danmark och Österrike, med främlingsfientliga tongångar. Dessa är i många fall maskerade under blåa och liberala flaggor, men i själva verket finns en underliggande fientlighet mot främmande kulturer som kan hota den egna genom att erodera den nationella tillhörigheten och dess kultur i globaliseringens tidevarv. Inte sällan hämtar man bränsle från historiens tydligaste exempel på fientlighet mot främmande kulturer – nazismen.

Denna alienering mot Den Andre, med andra ord hur man betraktar och bemöter andra subjekt, är det största hotet. Romarriket är det största sammanhängande riket som existerat i historien och härskade sina landvinningar obesegrat i århundraden. Men romarriket kollapsade till slut. Inte på grund av utomstående faktorer utan man kollapsade inifrån då den styrande senaten var oförmögen att hålla ihop det stora riket och oense om vem som skulle styra och hur. På samma sätt hotar mänskligheten sig själv genom att vara ignorant och även fientlig mot kulturer som uppfattas som annorlunda.

Precis som många andra sporter fungerar kampkonsten som en slags samlingsplats för olika kulturer och etniciteter där man genom umgänge och samtal bekantar sig med varandra och utbyter erfarenheter och livsåskådningar. Det man inte har kännedom om tenderar man att undvika. Detta är på intet sätt en aversion utan något som kan anses vara mänskligt och kanske till och med makro-mänskligt. Vad menar jag med detta? Vad jag försöker säga är att det kanske ligger i våra gener att inta en passiv ställning mot människor vi inte kan identifiera oss själva med vad gäller kulturella skillnader. Men genom en kontinuerlig integrering av olika kulturer kan detta avstånd kulturer emellan övervinnas. Med detta menar jag inte att kulturerna till slut kommer att suddas ut och bilda en gemensam kultur, som många globaliseringstänkare påstår, utan kulturerna kommer tvärt om att stärkas och inrymma en komponent för större respekt till andra kulturer.

Friskvårdscentrum

Ett sätt att undvika det negativa rykte som kampkonsten har haft är att profilera den som ett forum för friskvård. Naturligtvis så ska man inte undvika att tala i termer av självförsvar, men man kan också lägga en betoning på att det är ett utmärkt sätt att träna sin fysik och sin mentalitet. Beroende på vilken stil man söker sig till kan man uppnå olika saker. Vissa skolor inriktar sig på rent självförsvar medan andra ägnar sig mer åt andningsövningar och välbefinnande. Men oavsett vilken stil man väljer så stärker man och lär känna sin kropp. I många avseenden liknar kampkonst avancerade former av dans där man måste ha kontroll på sin kropp och synkronisera sina rörelser.

Aggressionsforum

Det är ingen hemlighet att vi ibland känner aggressioner över något som hänt i vår vardag. Och är aggressionen tillräckligt stark så finns det en känsla av att man måste få utlopp för den på något sätt. Det kan vara alltifrån att kasta tidningen i väggen eller stänga till bildörren lite hårdare än vad man brukar göra. När denna handling utförts så minskar aggressionen betydligt. Det är som att öppna en kork på en läskflaska som blivit omskakad. Oavsett hur länge du väntar så finns alltid ett undertryck som måste ta vägen någonstans. Ungefär på ett liknande sätt fungerar våra känslor. Tiden har förvisso en viss inverkan vad gäller människan, men i stort sätt så kan vi konstatera att det mest hälsosamma är att ge uttryck för sina känslor. Detta betyder dock inte att om du känner dig arg så är det rätt att våldföra sig på en annan människa. Istället kan kampkonsten fungera som ett forum där du helt legitimerat kan få ge utlopp för dina förvarade aggressioner. Det kan till och med fungera på ett preventivt sätt och förebygga att aggressioner samlas. På ett undermedvetet sätt reduceras dessa negativa känslor och ges möjligheten att kontinuerligt urlakas och transformeras till energi under träningen.

Barnverksamhet – uppfostring

Som jag var inne på i inledningen så är fallet i de orientaliska länderna att kampkonstskolorna ofta även fungerar som kunskapsskolor och uppfostringscentrum. Så fungerar det naturligtvis inte i till exempel Sverige, även om det finns gymnasieutbildningar med Judo på schemat. Detta beror på att vi, som jag även nämnt tidigare, inte har en kampkonstkultur. Men jag anser att det finns goda förutsättningar och belägg för att påstå att våra kampkonstskolor kan utgöra ett bra komplement i barnuppfostringen till bland annat föräldrarna och förskolor/skolor. Man lär sig tidigt att respektera äldre såväl som jämnåriga med olika kulturer och bakgrunder. För den delen inte sagt att det måste vara auktoritärt, även om det förekommer inom vissa skolor, utan det kan handla om att lyssna när man blir tillsagd, uppföra sig korrekt i dojon och lära sig av den kunskap som de äldre besitter och för vidare.

Av: Mattias Bodin

2:nd Degree Black Belt

 

 

Translate »